Illustration

”Bland myter, trolldom och forna tiders gång,
där vandrar barnet fött i skogens sång.

Avlad i ljuset och i eoners många år,
väcker hon livets ande vart än hon vandrar och går.

Skriven i tingens flöde,
rest ur tidens sand,
talar man om hennes öde,
bortom verklighetens strand.

Där magin fortfarande består,
långt in i sagans land…”

Skapandets magi

Min största passion i livet har alltid varit att få skapa. Redan sen väldigt tidig ålder så har behovet att forma något eget legat mig varmt om hjärtat. Under min uppväxt har jag använt mig av alla möjliga verktyg för att tillgodose detta behov. Jag har tecknat, byggt, programmerat, ritat kartor, varit spelledare i rollspel, använt skapelseverktyg till dataspel och även gjort egna, gjort hemsidor, format egna brädspel och självklart har jag skrivit. Skrivandet som funnits där sedan så många år tillbaka. Redan då jag började skolan och lärde mig att skriva så började utformningen av berättelser från mitt lilla huvud, då väldigt enkla och fåordiga verk men de var ändå mina. Under åren så har jag gett mig på många projekt i syftet att skapa något ”riktigt”, alltså något genomtänkt och välskrivet. En dröm om en egen bok, en berättelse på några hundra sidor. En egen värld skapad av min vildaste fantasi.

skrivbok2

Denna dröm har dock varit kämpig, många försök har det blivit och många hundra sidor har åkt rakt ner i papperskorgen, likaså de nästan otaliga timmarna kämpandes med dessa sidor. Fast även om det inte blivit något än, även fast ord blivit skrivna, karaktärer blivit formade och världar blivit skapade så har inte tiden med allt detta varit förgäves. Jag vet idag att de sidor som hamnat där i papperskorgen, de har givit mig så mycket trots att inget fått stanna kvar och blivit en slutgiltig produkt. De har berättat saker för mig i deras ”misslyckande”. De har dragit ur mig nya ord och fått mig att sålla bort andra. De har berättat om tempo, beskrivning, känsla och atmosfär. Utan detta kämpande skulle aldrig förbättring kunna ske, utan övning kommer ingen färdighet och utan uppoffring kommer man aldrig vidare.

För ungefär ett år sedan startade jag ett nytt ”projekt”, ett nytt försök, en ny berättelse. Idén kom till mig då jag en mörk vinterkväll satt i köket och begrundade eldens lågor som dansade på andra sidan kaminluckan. Det var som att visionen skickades med en blixt rakt ner i mitt sinne och tände upp min fantasi som aldrig förr.

Nu ett år senare har projektet vuxit. Många idéer, tankar om personer och händelser har uppenbarats och blivit antecknade. Mina långa resor till och från jobbet varje dag har i all sanning varit en bidragande orsak till att så mycket kommit till mig under den här tiden. När jag sitter där i bilen i tystnaden eller i sällskap av en behaglig och rofylld melodi, då vaknar fantasin till liv. Just i den stunden i bilen så hamnar jag ofta någon annanstans. Ibland märker jag inte att jag kör, utan helt plötsligt är jag nästan hemma och kan inte komma ihåg vägen där jag färdats. I det stadiet blir jag som uppslukad, jag ser min berättelses olika scener i filmiska gestaltningar, jag känner lukterna, jag hör ljuden och karaktärernas röster tillsammans med deras egna unika gester och beteenden. Jag kan höra långa dialoger utan att ens ha tänkt på dem innan och av någon konstig anledning så låter allting vettigt, ordvalen finns där och likaså klangen som passar varje enskild individ.

I dessa kreativa stunder vill jag inget annat än att få skapa, men verkligheten infinner sig inte så perfekt alla gånger. Under dygnets timmar så görs allt annat och lite tid finns över till att få denna kreativitet på papper. Både tidsbristen och tanken om att så lite tid finns att faktiskt göra sådant som inte har med de dagliga rutinerna att göra, får kreativiteten att vissna en aning, vilket jag sörjer lite varje dag. Dessutom har denna ådra ett sätt att uppenbara sig vid tillfällen då det ej passar. Sen när tid väl finns så kan den många gånger lysa med sin frånvaro. Det är en kamp med ett krävande väsen, men samtidigt en jakt på en sällsynt lycka. Att få skriva ner fantasi på papper, att få välkomna dess kreativa närvaro in i verkligheten, det är som guld och rikedom i mina ögon.

I kommande inlägg hade jag tänkt att dela med mig lite av resan med detta verk som just nu gror i mitt sinne. Tankar och funderingar, bra och mindre bra saker. Vem vet, kanske dyker det upp något utdrag ibland. Kanske kan detta fungera som en motivation att tränga förbi de hinder och blockader som skrivandet så lätt stöter på, likt en extra kreativ motor för att hålla mig aktiv, inspirerad och fokuserad.

penna2

Pennan – Alla tankars trollstav

Att få frammana något unikt som berättar och berör, något som väcker tankar och glädje, hopp och förundran. Där ingenting funnits tidigare. Många kanske inte tänker på det, men djupt in i konstens tecken,  i varje hjärta som slår, vilar vårt livs sanna magi.

 

Samtalet med Universum

Det är fascinerande när man tänker på det, att vi alla bär på så mycket dolt i våra sinnen. En gömd värld av tankar, scener, drömmar och önskningar. Ett unikt språk skapat med möjligheten att kunna tala med oss själva. För i vårt hjärta och i vår själ ligger allt för att lära känna och förstå vilka vi faktiskt är. Men så länge vi befinner oss där, i våra sinnens djupa vrår, så är det endast vi som får uppleva vårt ”andra jag”.

I mina tankar funderar jag ofta över vad denna plats egentligen är. Hur kan så mycket få plats i ”ingenting”, hur kan vi se så mycket i detalj och känslomässig rikedom utan belastning på och av verkligheten? Tänk alla idéer och visioner, all musik, konst och skrivna texter. De otaliga berättelser som filmatiserats i någons huvud, som sedan blivit till verklighet i syftet av att delas med andra. Allt hämtat ur ”ingenstans”, men som samtidigt är från ”någonstans”.

När man fortsätter att tänka och fundera över detta fenomen så börjar man automatiskt lägga sitt eget pussel, där varje bit varierar mellan känslor och tankar, samt kreativitet och drömmar. Vårt sinnes fundamentala byggstenar. En konstruktion, som jag tror, öppnar upp kanaler till sådant som ligger utanför vår värld. Vi kopplar upp oss mentalt till något större som vilar där ute, en plats av oändliga möjligheter och proportioner. Där tid och rum tar ut varandra, men där allt ligger välbevarat och redan existerar.

samtalet-med-universum

Jag har märkt att denna ”kommunikation” fungerar bäst när man tillåter sig själv att lämna det som är. När man tillåter tankarna att vandra och när man vågar ge sig ut i färd på fantasins flygande matta. När man vågar ta in och lyssna till sådant som sällan hörs, för när du lämnar världens ljud bakom dig, endast då kan du höra det som aldrig annars hörs. Tystnadens fridfulla melodi. I tystnaden kan du lättare höra dig ”tala med dig själv”, du kan helt plötsligt bli medveten om dina innersta tankar, djupaste önskningar och vildaste fantasier. Fast i denna bekantskap tror jag du talar till något mer än dig själv, eller rättare sagt att du talar till något som du är en del av. För i begynnelsen var du något annat, inte en varelse av kött och blod. Du var ett ljus färdande genom oändligheten, något sprunget ur det fornaste av ursprung. Denna kärna, som du idag stundvis skänker en tanke och där din inre gåva sedan länge blommat ur.

Även om vi inte vill erkänna det, även om vi avfärdar känslor och tankar i vår vardag av alla möjliga anledningar, så ligger ändå kanalen öppen och väntar för att ge sig till känna. Vi lever ändå efter de byggstenar som vi blivit givna. Vi är de vi är och bör därmed med vara de vi är ämnade till att vara.

I detta samtal med Universum så lever ändå sanningen i dig som så gärna vill och längtar efter att få berätta…

…ditt livs otroliga saga.

Ett år

För drygt ett år sedan så var det knappt att jag visste att du fanns. Du var mer som en skepnad i en annan värld eller som en väldigt fin fantasi. Ett ljus som sken så varmt och gott. För mina tankar vandrade så, tankarna om att ingen kunde vara så som du var. Det var omöjligt. Du var som hämtad från den plats där drömmar blir till. Så som du berörde mig med allt du gjorde, sade och skrev. Från det mest glädjefyllda skratt till den djupaste gråt. Ändå hade jag aldrig träffat dig. Aldrig hade jag fått känna din sanna närvaro. Något jag faktiskt aldrig trodde skulle hända…

Men några månader gick och en kväll satt jag där i bilen, körandes genom de mörka norrländska skogarna. Jag var på väg till Grundtjärn, till dig, till min blivande Jonna. I skrivande stund vill tårar göra sig till känna över vad denna kväll skulle leda till. Hur mycket lycka och glädje som bara väntade att få vakna och omfamna hela mitt liv och verklighet.

jonna1

När jag såg dig första gången så var det som att mitt hjärta stannade, likaså när jag hörde din röst och fick skåda din klara blick och ditt vackra leende. Du var verkligen som hämtad från en saga. Allt stämde, inget var fel, det var inte tillgjort och det fanns inget dolt bakom stängda dörrar. Du var som du var, bara mer levande än allt annat jag någonsin sett.

Nu lever jag mitt liv tillsammans med dig. Jag har dig vid min sida varje dag. Du underbara människa som jag inte finner tillräckliga ord att beskriva. Varje dag är förgylld av din närhet, av din värme och ditt goda hjärta. Varje natt har jag dig bredvid och varje morgon är du den första jag ser när jag vaknar. Varje vardag lyfter du upp mig när du inte finns nära, för jag vet att du väntar där hemma. Än hur mycket jag sliter, än hur tungt det egentligen ska kännas, än hur många mil som måste köras, så vet jag vad som finns där när jag väl kommer fram. Du anar inte vad du har gjort och fortfarande gör för mig. Hur perfekt du gjort mitt liv. Hur stark jag har blivit och hur du ständigt skingrar det onda för att släppa in det goda. Utan dig är jag ingenting. Med dig är jag hel. Tillsammans är vi allt…

072203

091001

yos48
Det senaste året har utan tvekan varit den lyckligaste tiden i hela mitt liv. 365 dagar av ren lycka och varm omfamnande kärlek. Så många händelserika dagar, så mycket nytt och lärorikt, så många dagar av skratt och en sån ständig känsla av det rätta. Att varje minut som går, veta att jag är på rätt plats, att genom alla otaliga val och både lätta och tunga beslut, så har jag ändå hittat hela vägen fram. Att tänka tillbaka på något sådant får en snabbt att tappa fattningen en aning. Hur jag, enkla lilla Johan, har kunnat finna den jag var ämnad att finna. Av alla miljarder människor, av alla händelser och val man fått gå igenom så fanns till slut min kommande framtid bara 5 mil bort. Att vi sakta under våra liv, hela tiden dragit oss närmare varandra. Det är svårt att tro på slumpen såna gånger, det är svårt att avvisa högre makter eller andra styrande krafter när något sådant händer. Därför tackar jag universum varje dag, jag tackar det för livets gåva, samt för den största gåvan detta liv kan bära. Gåvan att dela livet med någon man älskar av allt man förmår att vara, som samtidigt älskar en själv på exakt samma sätt. Att få känna äkta kärlek, in till de djupaste vrår av både hjärta och själ.

Ett år har gått, en tid som känts väldigt kort, men som samtidigt är fylld av så många underbara ting som får den att kännas som en evighet. En återkommande känsla som Jonna lätt lockar fram. Känslan av att tiden inte existerar. Den är inte viktig eller något man tänker på, bara var man är just nu och vad man gör med den stunden. Glädjen att bara få vara där man vet att man ska vara, med den man älskar. Då tiden försvinner så öppnar man dörren och välkomnar evigheten, att alltid känna och att alltid finnas. Ett löfte jag och Jonna lovat varandra. Att även efter livets slut så kommer vi åter finna varandra, vi kommer alltid vara tillsammans, i än vilken form vi hamnar i eller förmår att inta.

IMG_20160627_092347

Efter ett år är jag fortfarande lika kär, samtidigt är jag fortfarande lika förundrad över hur just jag fått äran att dela mitt liv med en sån vacker flicka. En sån underbar tjej. En sån fantastisk kvinna. Du är allt jag någonsin önskat och allt jag någonsin drömt om och jag älskar dig för evigt och av hela mitt hjärta.

Jag lever hellre ett år vid din sida, än tusen livstider utan dig…

Introvert

Sen jag var liten har jag alltid sett mig själv som en blyg person. Jag har aldrig gillat folksamlingar, att träffa nya ansikten eller vara i centrum bland andra. Jag har så länge jag kan minnas värderat att inte synas, mer än att få uppmärksamhet, vare sig den må ha varit av godo eller av ondo. Jag har hållit mig undan. Lite har jag sagt och få har nog lagt märke till mig. De som nu väl såg mig, såg mig nog som en något underlig kille.

Jag kommer ihåg vissa som frågade, deras funderingar över mitt ”konstiga” beteende.

”Varför säger du aldrig något?”
”Är du stum?”
”Har du något fel?”

Vissa med en ton av oförståelse, andra med efterföljande, hånfulla skratt.
Om jag gav något svar, kunde det vara:

”Vad ska jag säga?”
”Vad vill du höra?”
”Varför måste jag säga något?”

Då, vid de ögonblicken var svaren mer ett ”försvar”, ett slags sätt att stöta bort de som frågade. Men ändå var svaren fyllda av sanning. Jag var ärlig och menade det jag sa, trots att det fick mig att känna mig konstig efteråt. Annorlunda. Inte som alla andra…

Idag skulle jag vilja berömma den lille Johan över hans bemötande. Idag tycker jag det var kloka svar, till dumma frågor. Inte tvärtom. Jag är glad att få komma ihåg att jag valde att vara den jag faktiskt var. Jag gjorde mig inte till för att vara populär, jag hånade inte eller försökte vara rolig på någon annans bekostnad. Jag höll mig på min kant och egentligen ville jag bara bli lämnad ifred.

Under åren har denna sida förbryllat mig. Jag fortsatte att vara tystlåten och när jag väl sa något var orden få. Likaså fortsatte mina funderingar. Även om jag var den jag var så satt ändå något kvar. En fråga som dels var skapad av människor som bemötte mig på sina sätt, och som dels var skapad av min egen uppfattning.

”Var det något fel på mig?”

Jag kastade dock ofta bort den frågan, då den varje gång kändes så nedlåtande. Istället började jag acceptera och förstå mig själv. Jag lärde mig att finna mig i mitt eget sätt och beteende. Ur den förståelsen växte sig en styrka. Även om jag inte sa mycket, så märkte jag att jag var duktig på att lyssna. Jag hörde, uppmärksammade och förstod mycket i min ensamhet, mer än alla andra trodde. Min tystlåtna sida gav mig utrymmet till att lära mig saker om det mesta. Det gjorde mig mer fokuserad, mer lugn och koncentrerad, då inget störde allt som rörde sig i mitt inre.

Läran om att kunna lyssna är högst underskattad idag. Dagens samhälle skriker om uppmärksamhet, popularitet och framgång. Men av att bara lyssna till sina egna behov, gör att man missar mycket. Man förlorar chansen att förstå världen runtomkring och alla dess skapelser. För varje liten del som går att uppleva, finns där en pusselbit att hämta. Av förståelse kommer svar och därav en lösning. Likaså eliminerar man rädsla, då det okända och det nya alltid har skrämt oss människor, för där i det dolda finns saker vi kanske inte kan hantera.

För ungefär 2 år sedan snubblade jag över ordet Introvert. När jag läste dess betydelse träffades jag direkt. Varenda punkt som förklarade ordet stämde, på mig. Det var en sådan lättnad, att hitta något som relaterade till mig själv. Som att återfå en försvunnen del jag sedan länge hade förlorat. Idag förstår jag ännu mer hur jag fungerar. Att det inte var något fel på mig. Samt att jag inte är ensam. Mer och mer gör sig människor tillkänna över exakt samma ”symptom”. Likt jag själv så har många andra fått gå igenom liknande saker, blivit ställda samma dumma frågor och på egen hand fått lära sig att förstå sitt inre jag.

Idag förstår jag varför jag dräneras av andra, men får energi av att vara själv. Även om jag umgås med personer som jag älskar och trivs med, som t.ex min egen familj eller nära vänner, så är det väldigt krävande. Det har dock inget med dem att göra. Det är inget fel på dem och jag älskar dem av hela mitt hjärta. Tyvärr är det i de situationerna jag använder mina ”energidepåer” som mest. Det är då jag går på högvarv, även om det kanske inte märks. Jag behöver därefter min ensamhet för att ladda dem, för att reflektera, fundera och dagdrömma. För de som inte själva är introverta kan detta verka konstigt och vissa kan säkert även ta illa vid av en sådan här förklaring. Men det är bara så det fungerar.


Det finns dock en människa som jag inte påverkas av på samma sätt. Där andra dränerar mig på energi, så kan jag återställa mig hos henne. Hos min Jonna. Bara av att få hålla om henne, så märker jag efter några enstaka sekunder hur ”livet” återvänder till min kropp och till mitt sinne. När jag kommer hem utarbetat från jobbet och känner mig less och tom, så behöver jag bara se hennes ansikte för att känna att något omedelbart händer inom mig. Denna händelse förbryllar mig fortfarande, då jag aldrig känt något liknande. Men jag försöker ofta beskriva och förklara denna känsla. Det är svårt, även fast det känns som att jag kommer närmare och närmare svaret. Men det som händer, sänder genast signaler om att ”det här är så rätt”. En övertygelse om något som blir ”helt” eller ”fullständigt”. Något som går runt och runt. Det som förbrukas återgår och kommer tillbaka. En evighetskänsla där inget förloras. Kroppen försöker sätta ord på ett språk som det ursprungligen inte blivit lärd att tala. Jag vet i mig själv exakt vad jag bör skriva för att förklara det, men det är som att de orden inte blivit ”uppfunna” ännu.

051403_1476187707821

På grund av detta så kan jag ”vara ensam” tillsammans med henne. Även om vi befinner oss i samma rum så kan vi båda sitta tysta, försjunkna i våra egna tankar, fundera över våra egna saker och ändå umgås, hur konstigt det än må låta. För någonstans i det dolda, farandes genom lågor från brinnande eld och ljus, cirkulerande från doften av nykokt kaffe och te, utbytande mellan klara blickar och varma leenden, dansande med lugnet och sjungandes med tystnaden. Där finns det oförklarliga, men samtidigt det enkla och det vackra.

Ovillkorlig kärlek.

Något så starkt och sällsynt, men samtidigt så obegripligt självklart.


Att ofta vara tystlåten eller fåordig i många sammanhang betyder inte att jag inte tycker om att prata. De som känner mig som bäst vet att jag säkert kan prata öronen av dem vissa gånger, om det handlar om ett ämne som är viktigt och som intresserar mig.

Jag trodde att jag var blyg tidigare, men har insett idag att det inte var hela sanningen. Jag har inte varit rädd att interagera med andra människor, jag har bara behövt en vettig anledning till att göra det.

Det är sant att jag trivs med att vara ensam, dvs jag har inga problem med det och dessutom hittar jag mycket energi, inspiration och kreativitet i min ensamhet. Men detta betyder ej att jag alltid vill vara det eller att jag inte trivs med andra. Ingen vill vara helt själv och ensam, jämt.

De som inte är introverta, utan snarare extroverta, kan nog få bilden över att man är mindre glad än dem själva. Att vara tystlåten, mer tillbakadragen och mindre socialt aktiv kan säkert sända ut de signalerna, men så är inte fallet. Glädje har inget med hur social man är eller hur många ord man kan häva ur sig under en och samma dag.

Om du som läser detta, någon gång undrat över mitt beteende eller någon annan i din närhet som visar samma typ av personlighet, så kanske den här texten har förklarat det till en viss del. Jag hoppas i alla fall det.

Att vara introvert handlar mycket om att vara ensam, även om man befinner sig bland folk. Vi har alla tankar och en inre värld, och det är där jag befinner mig för det mesta, även om jag trots allt är med i nuet. Det handlar bara om hur mycket energi jag fördelar på var sak. Detta betyder inte att jag inte bryr mig, mer att jag filtrerar bort sådant som inte nödvändigtvis tilltalar mig.

Att vara ensam betyder inte att man avskyr att vara med andra, mer att man trivs i att vara med sig själv. Att man uppskattar tystnad och söker sig till det lugna. Att i sina egna tankar kunna finna svar på många funderingar.

Att i sina drömmar kunna finna sig själv…

yos19_1476188082571

I Filosofens Tankar

————————————————————————

Jag snubblade över en text jag skrev i mitten av Juni, innan den här sidan fanns. En text jag ursprungligen lade upp på Facebook, men som jag gärna vill samla här bland mina andra texter, samt dela igen till dem som inte redan läst den.

————————————————————————

Ibland kryper bara behovet på av att få uttrycka sig, skriva, förmedla eller att skapa.

Texten nedan blev en samling av funderingar, men även en del upplevda sanningar, där jag vill lyfta fram betydelser bakom en känsla som vi alla bär på innerst inne.

Om vi leker med tanken att varje enskild individ kunde känna och utöva alla kärlekens tecken. Hur skulle då världen kunna se ut?

Kärlek är inte enbart något man delar mellan den man håller kär, sin familj eller närmaste vänner. Kärlek är en grundpelare i vårt hjärta. Den ska inte gå att rubba i än vilket avseende vi upplever våra liv. Kärlek går att finna i och till allt. Det är då den verkar i sitt fullständiga väsen. Känslan och kraften att tillhöra och samverka med livets alla mirakel, stora som små.
Lär du dig att känna tacksamhet för det som finns omkring dig. Likaså en innerlig respekt för både det som sprudlar av liv, samt det som ligger kallt och dött. Då öppnar du dörren till något mycket större än vad som finns där ute idag. Makt, pengar och status har inte då längre någon mening, då man är bortom såna barnsligheter…

Om alla kunde öppna sitt hjärta och ge av allt vad själen bär. Inget skulle längre vara omöjligt. Ingen skulle behöva känna sig ensam, annorlunda eller utfryst, då varje hand är där för att stötta, trösta och rycka upp den som någon gång fallit. Att se till sitt eget bästa skulle aldrig behövas, då alla andra finns där med stöd bakom din rygg. Problem och intriger skulle lösas. Livets gåtor och okända pussel skulle få sina svar. Svårigheter skulle bli lätta och motgångar skulle ses som lärdom och erfarenhet. Vi skulle alla känna tacksamhet och värde i vår vardag. Vi skulle se det vackra och förinta det hemska. Skönhet skulle finnas i annat än i kött och blod. Varje dag hade varit ett äventyr, en förundran och upplevelse, då dess underverk verkar just då och aldrig mer.

Livet är en fantastisk gåva. Släng inte bort det i tvister, bråk och ledsamheter. Inte heller till missnöje, avundsjuka och bitterhet. Kasta inte dess tid till tomheten på platta konstgjorda skärmar, på det samlade elände och olycka som världen får utstå. Lägg ner stress och press från all yttre påverkan. Sluta prestera över din kapacitet och stäng den förvrängda missvisande synen från dina ögon.

Se inte lyx i dyra ting, guld och rikedom. Lyx är att känna lycka, vara frisk och stark, samt att älska och att älskas. Att vara glad för det lilla och kämpa för det större. Att vara trygg och fri utan nedbrytande krav och normer.

Att känna och utöva Kärlek. Något som vi alla har tillgång till, något som vi alla bär på… om vi bara vågar känna och förstå.

Att förstå varför solen skiner. Varför vinden blåser bland träden. Varför frusna isar sjunger i kylan. Varför vattnet forsar i bäcken och varför bin svärmar runt nyutslagen hägg. Varför barn vilar i sina föräldrars famnar. Varför ett gammalt par fortfarande håller hand. Varför blommor och ljus placeras vid namnprydda stenar. Varför himlavalvet berättar om universums forna tider. Varför alla ting existerar precis som de är. Att förstå att mirakel sker dagligen, än var vi befinner oss…

Förstå att du är rester av stjärnljus och att dina förfäder är rötterna under dina fötter. Att ditt ursprung är från födelsen av allt som någonsin funnits och som kommer att fortsätta finnas. Du finns i allt och är allt med denna värld.

Älska det och allt kommer att älska dig tillbaka…

13407206_1753554244911858_5997184885171972969_n

Sången

Vi tar alla in intryck på våra egna sätt. Både hur vi väljer att se och vad vi väljer att se. Ett mönster som vi lever efter och som formar oss till vilka vi är och blir. Även om vi fungerar olika och har annorlunda sätt och värderingar, så kommer vi inte undan den påverkan vi får utifrån och som vi utåt sett påverkar andra.

En intressant tanke (tycker i alla fall jag) är att av min egen förmåga att hantera mitt liv så kan jag mer eller mindre förändra någon annans. Varje dag, varje stund och ögonblick. Varje ord, fråga och påstående har en inverkan på min och flera andras värld. Varje handling bär på förändring. Allt jag skriver, delar och står för ger form åt nya tankebanor. Nya livssyner. Kanske för dig eller någon annan.

Därav vill jag poängtera vikten bakom varje människas sätt att leva. Av vårt agerande, vad sänder vi ut till andra? Likaså vad andra gör, hur påverkar det mig? En sak till att fundera över är hur vi behandlar oss själva i våra tankar. Vad lastar vi varje tanke med, till oss själva? Hur ser du, och hur värderar du dig själv?

Oavsett påverkan så är dem alla bundna till varandra. Allting hör ihop, på ett eller annat sätt. Därav kan vi lära oss mycket i vår eftertänksamhet. Att lyssna till, samt att bry sig om andra och oss själva. Kan vi hjälpa? Inspirera? Avlasta? Eller ge stöd? Uppmuntra eller upplysa? Förstå eller lyssna?

Det är en del av livets mystik (tror jag) att bli varse om dessa mönster, dessa ”toner” som spelas mellan oss. Alla bär vi på en sång i vårt hjärta, som både i melodi och text sjunger till våra lyssnare. Även om vi sitter tyst och helt försjunken i oss själva så kan ändå tonerna höras och uppfattas. I bakgrunden till allt som vi är, hörs alltid sanningen, än hur mycket vi försöker dölja dess ärliga röst.

I tanken av sång från våra hjärtan, så kan jag inte undgå att dela med mig av något som är en del av att mitt liv nu blivit som det har blivit. Hur så ”lite” kan ge en förändring till så mycket. Bara för att vi är dem vi är.

Jag skrev en dikt till min älskade Jonna för snart ett år sedan, innan vi ens träffats. Vi hade nyligen börjat skriva till varandra. Trots detta fanns det så mycket jag kände, hon påverkade mig så starkt. Hennes person var så full av liv, hennes sätt så äkta och hennes utstrålning så vacker. Hon hade Det. Det där speciella som inte går att sätta ord på. Jag kommer fortfarande ihåg känslan när jag satt där i soffan och skrev dikten framför TVn i Överå. Jag kommer ihåg hur lätt alla ord kom till mig. Jag satt och skrev till, och om, en människa jag aldrig träffat, men det var den lättaste texten jag någonsin skrivit. Orden kom till mig av sig själva. Men jag vet idag att jag bara lyssnade till rösten i mitt hjärta.

Jonnas Sång

”Utan att veta de första orden,
om hur jag ska beskriva dig,
så vet jag att den här jorden,
aldrig skådat en liknande tjej.

Man känner det i ditt sätt,
din värme och energi,
då du gör det så lätt,
att öppna vad som vilar inuti.

Kärleken till liv, vatten och skog,
och tryggheten i sinne och frid,
saker som räcker mer än nog,
i än vilket väder eller nalkande tid.

Ta mig härifrån,
långt bort från storstan, buller och dån,
världen är mer än cement och betong,
då väljer jag hellre att lyssna på,
magin i Jonnas Sång…

Naturen är en del av din själ,
din styrka och din kraft,
då du gestaltar den så väl,
och väcker något man ej tidigare haft.

I gläntor, bäckar, sjöar och snår,
fångar du dimma, frost och strålars glans,
var du än vandrar eller går,
visar du platser jag inte trodde fanns.

Även i det mörka finner du mönstret,
en tanke som blir minnesvärd,
då du öppnar fönstret,
till natten och stjärnornas värld.

När det är kallt,
och norrskenet skiner grönt överallt,
Nanook är antingen ute på språng,
eller så har himlen valt att lyssna på,
magin i Jonnas Sång…

Jag förundras var dag,
hur någon kan vara så äkta och sann,
och ibland undrar jag,
hur allt skulle bli om alla dig fann.

Då världen behöver dig,
din visdom, lära och ditt sätt,
om att vandra själv och säga nej,
och omfamna det som känns så rätt.

Du har redan lyckats nå ut,
och har bara börjat på din färd,
men jag vet att vid denna resas slut,
så har du nog skapat en helt ny värld…

Då jag blir fri,
då tiden och livet flugit förbi,
låt mig då få en sista gång,
lägga mig ned och lyssna på,
magin i Jonnas Sång…”

Jonna fångade mig med hennes sång. Inte med kulning eller någon annan melodisk stämma, utan med rösten från hennes hjärta. På grund av den sång hon valt att sjunga och som hon fortfarande sjunger. Än idag står jag för varje ord i denna dikt. Hennes sång är fortfarande lika vacker, lika magisk och lika trollbindande.

Så länge jag förmår så tänker jag även sjunga min egen sång och låta den eka fritt bland mina handlingar, bland mina värderingar och bland mina texter. Utöver det så tänker jag för evigt vara kvar och betrakta, fortsätta häpnas och förundras, jag kommer alltid välja att lyssna till, magin i Jonnas Sång…

Ett evigt band

Det senaste året har i sanning varit något alldeles extra. Så mycket som har hänt och så mycket som har förändrats. Stund efter stund har saker lagt sig på plats, händelser och bitar som tagit från den vackraste av sagor. När jag sitter här och skriver och tänker tillbaka på så många underbara minnen som trätt fram under en så kort tid, så kan jag inte låta bli att skaka på huvudet. En gest av förundran, en tacksamhet över drömmar som slagit in, fantasi som blivit verklighet. Känslor som vaknat. Sådant jag tidigare bara trodde fanns bland påhittade historier i text och film.

072203

En kärleksförklaring bland solens första strålar.

Den 1:a Juli lades ännu en av livets bitar på plats. En händelse inristad i kärlekens tecken. Jag och min älskade Jonna valde då att visa att vi alltid kommer att vara tillsammans. Med varsitt band av renaste guld lovade vi varandra att än vad som händer så kommer vi alltid ha varandra. Vi valde att förlova oss. Något som skedde på det mest naturliga sätt. Ingen ställde egentligen den stora frågan, vi tittade mest på varandra och genom våra blickar tog vi det beslutet. Det var bara menat att bli så och det har jag alltid känt. Jag har alltid vetat att Jonna varit den rätta, sen första gången jag träffade henne. Jag har aldrig tvivlat, inte det minsta. Men otaliga gånger har jag tvivlat på min egen plats i verkligheten. Många dagar har känslan sköljt över mig med tanken om jag verkligen är vaken, om allt bara är en dröm. Så många gånger som jag tittat på Jonna och sedan stelnat till av att jag tror att jag snart vaknar upp i sängen, i en annan tid där denna fantastiska människa inte existerar. Jag har ofta tänkt, att om allting bara är en dröm, att om jag ligger i koma i en sjukhussäng i en annan verklighet, så snälla låt mig ligga så för alltid. Låt mig i så fall få fortsätta drömma…

Mer och mer har polletten ramlat ner och för varje rörelse den tagit så har min lycka bara växt. Jag förstår mer och mer att jag faktiskt lever med denna underbara kvinna. Att hon är exakt på alla sätt som hon verkligen är. Hon är livs levande och verklig, på något mirakulöst vis. Och att hon älskar mig på samma sätt som jag älskar henne.

072206

Än en gång måste jag skaka på mitt huvud…

IMG_20160415_123847Min älskade Jonna… Man behöver bara titta på henne och förstå att hon bär på så mycket. Så mycket som jag tror att många andra saknar eller som de inte upptäckt än. Hennes utstrålning och värme. Godheten i hennes ögon. Gudomligheten i hennes leende. Kärleken i allt som hon är. Det finns ingen som jag är kapabel till att älska så mycket. Den känslan går på ett sätt ”hela vägen”. Likt en ljuspelare rakt ut i universum och som återkommer från dess eviga slut. Något omöjligt som blivit möjligt. En olöst gåta som öppnat sig med svar. Det där sanna och rätta gömt i allt som är fel och glömt. Den sista pusselbiten. Det man till slut är ämnad att känna.

072210

Evighet

Mitt liv är ämnat till att vara med min Jonna. Det finns ingenting som kan ändra på den saken. Det märket är för evigt inbränt i kärlekens historia och för varje dag som går kommer jag tacka livet för denna fantastiska gåva.

För det är så här det ska vara. Det är så här det för alltid ska vara.

——–

Läs gärna om Förlovningen på Jonnas Blogg om ni inte redan gjort det. Där finns även en liten film som ni kan ta del av. Kram på er!

I betraktarens ögon

Alla har vi ett sätt att tolka och se världen. Den blick vi vilar på verkligheten berättar väldigt mycket om vilka vi faktiskt är. Ögat och synen är inte bara en kroppsdel och ett sinne som visar hur saker och ting ser ut. Otaliga intryck och mönster ligger bakom och i det visuella, det handlar bara om hur mycket vi väljer att se.

öga2_1468477425822

Sedan tidig ålder har jag alltid haft en vild fantasi. Jag har hittat egna betraktelser i min omgivning, föreställt mig annat än vad som egentligen varit där. Jag har skapat mina egna historier och berättelser utifrån vad verkligheten levererat till mig visuellt. Men jag har alltid undrat. Det har alltid varit en fråga i mitt huvud…

— Varför?
— Varför valde jag att se saker som faktiskt inte fanns?
— För att den riktiga världen inte var tillräckligt intressant?
— En verklighetsflykt där jag kunde må bättre i mig själv?
— Var jag inte riktigt frisk?

Idag tror jag att jag vet svaret… Behovet av att skapa. Jag var egentligen bara ”kompis” med min kreativitet. Jag fann stimulans från att hitta det gömda bakom det synbara mönstret. Föreställa mig något nytt ur det som alltid varit. Idag vet jag att det måste fortsätta. Att få fly för att kunna stanna. Jag är i behov av att få resa något ur en grund som jag upplever som slät och tom, där andra ting har möjlighet att gro. Att så ett frö och sakta se vad som växer upp, vare sig det är en kraftig ek som kan verka som stöd åt andra eller en vacker blomma som folk kan beundra och vila ögonen på. Vilket som, får jag inte skapa, så blir jag olycklig. Det vet jag nu. Jag känner genast att något saknas. Även om vi alla är olika så tror jag att kreativitet kan läka och fixa mycket. Kanske kan det vara så att detta tomrum är där vi är ämnade att skapa. Vår egen lilla ateljé, verkstad, studio eller laboratorium. För om jag ska vara ärlig så tror jag att vi människor är skapta för att… skapa. Många kanske misstolkar denna tomhet med att vara uttråkad, känslan att inte vara underhållen. Därav hittar vi saker som kan roa oss, något som kan ge oss en kick så vi kan må bättre. Vissa sätter sig och ser på TV. Andra går ut och shoppar. En del vill ha lite dramatik i sin tillvaro. Men jag tror väldigt få väljer att skapa, bara för att skapa. Idag märks det mer och mer att saker måste levereras till oss för att vi ska bli minsta lilla aktiverade. Både från det minsta barn till äldsta vuxen. Många är så uttråkade att de tillbringar hela dagar åt att lyssna och se på nyheterna, läsa tidningar och sidor på nätet, för att se att världen inte har stannat. Ett sätt för dem att känna sig levande och som en del i systemet. ”Att visa att man hänger med.” Detta varar dock i väldigt korta stunder. Redan efter ett litet tag kryper behovet tillbaka och frågan suger i bakhuvudet; har något mer hänt? Man väljer att se vad andra ser och blir mer och mer blind i sig själv. Man tappar förmågan att tolka och se världen på sitt eget sätt och blir därav beroende av andra. Det blir likt en drog som letar kick efter kick. Samt blockeras man från att ge något nytt, sätta sin egen prägel eller trampa upp en ny stig. En väg bort från normen och det eviga, kalla maskineriet.

”I hennes drömmande blick,
såg jag hela Universum…”

Jag råder alla att beskåda det i er närhet med egen syn och egen vilja. Att ni försöker betrakta världen från djupet av ert eget ursprung och med näring från era egna rötter. Lek med tanken ibland. Ställ dumma frågor både till er själva och andra. Föreställ er det som tidigare varit otänkbart och öppna den förlorade fantasins stängda dörrar. Ge lite fascination till det som passerar era ögon under er tid i livet. Höj blicken mot skyn någon gång varje dag. Tänk efter från grunden bland skapelsens byggstenar och låt er, till en del, drunkna i möjligheternas oändliga vatten.

Allt finns att upptäcka, för det finns redan där. Frågan är bara hur långt din syn vågar gå. Hur djupt dina betraktande ögon väljer att se.