Introvert

Sen jag var liten har jag alltid sett mig själv som en blyg person. Jag har aldrig gillat folksamlingar, att träffa nya ansikten eller vara i centrum bland andra. Jag har så länge jag kan minnas värderat att inte synas, mer än att få uppmärksamhet, vare sig den må ha varit av godo eller av ondo. Jag har hållit mig undan. Lite har jag sagt och få har nog lagt märke till mig. De som nu väl såg mig, såg mig nog som en något underlig kille.

Jag kommer ihåg vissa som frågade, deras funderingar över mitt ”konstiga” beteende.

”Varför säger du aldrig något?”
”Är du stum?”
”Har du något fel?”

Vissa med en ton av oförståelse, andra med efterföljande, hånfulla skratt.
Om jag gav något svar, kunde det vara:

”Vad ska jag säga?”
”Vad vill du höra?”
”Varför måste jag säga något?”

Då, vid de ögonblicken var svaren mer ett ”försvar”, ett slags sätt att stöta bort de som frågade. Men ändå var svaren fyllda av sanning. Jag var ärlig och menade det jag sa, trots att det fick mig att känna mig konstig efteråt. Annorlunda. Inte som alla andra…

Idag skulle jag vilja berömma den lille Johan över hans bemötande. Idag tycker jag det var kloka svar, till dumma frågor. Inte tvärtom. Jag är glad att få komma ihåg att jag valde att vara den jag faktiskt var. Jag gjorde mig inte till för att vara populär, jag hånade inte eller försökte vara rolig på någon annans bekostnad. Jag höll mig på min kant och egentligen ville jag bara bli lämnad ifred.

Under åren har denna sida förbryllat mig. Jag fortsatte att vara tystlåten och när jag väl sa något var orden få. Likaså fortsatte mina funderingar. Även om jag var den jag var så satt ändå något kvar. En fråga som dels var skapad av människor som bemötte mig på sina sätt, och som dels var skapad av min egen uppfattning.

”Var det något fel på mig?”

Jag kastade dock ofta bort den frågan, då den varje gång kändes så nedlåtande. Istället började jag acceptera och förstå mig själv. Jag lärde mig att finna mig i mitt eget sätt och beteende. Ur den förståelsen växte sig en styrka. Även om jag inte sa mycket, så märkte jag att jag var duktig på att lyssna. Jag hörde, uppmärksammade och förstod mycket i min ensamhet, mer än alla andra trodde. Min tystlåtna sida gav mig utrymmet till att lära mig saker om det mesta. Det gjorde mig mer fokuserad, mer lugn och koncentrerad, då inget störde allt som rörde sig i mitt inre.

Läran om att kunna lyssna är högst underskattad idag. Dagens samhälle skriker om uppmärksamhet, popularitet och framgång. Men av att bara lyssna till sina egna behov, gör att man missar mycket. Man förlorar chansen att förstå världen runtomkring och alla dess skapelser. För varje liten del som går att uppleva, finns där en pusselbit att hämta. Av förståelse kommer svar och därav en lösning. Likaså eliminerar man rädsla, då det okända och det nya alltid har skrämt oss människor, för där i det dolda finns saker vi kanske inte kan hantera.

För ungefär 2 år sedan snubblade jag över ordet Introvert. När jag läste dess betydelse träffades jag direkt. Varenda punkt som förklarade ordet stämde, på mig. Det var en sådan lättnad, att hitta något som relaterade till mig själv. Som att återfå en försvunnen del jag sedan länge hade förlorat. Idag förstår jag ännu mer hur jag fungerar. Att det inte var något fel på mig. Samt att jag inte är ensam. Mer och mer gör sig människor tillkänna över exakt samma ”symptom”. Likt jag själv så har många andra fått gå igenom liknande saker, blivit ställda samma dumma frågor och på egen hand fått lära sig att förstå sitt inre jag.

Idag förstår jag varför jag dräneras av andra, men får energi av att vara själv. Även om jag umgås med personer som jag älskar och trivs med, som t.ex min egen familj eller nära vänner, så är det väldigt krävande. Det har dock inget med dem att göra. Det är inget fel på dem och jag älskar dem av hela mitt hjärta. Tyvärr är det i de situationerna jag använder mina ”energidepåer” som mest. Det är då jag går på högvarv, även om det kanske inte märks. Jag behöver därefter min ensamhet för att ladda dem, för att reflektera, fundera och dagdrömma. För de som inte själva är introverta kan detta verka konstigt och vissa kan säkert även ta illa vid av en sådan här förklaring. Men det är bara så det fungerar.


Det finns dock en människa som jag inte påverkas av på samma sätt. Där andra dränerar mig på energi, så kan jag återställa mig hos henne. Hos min Jonna. Bara av att få hålla om henne, så märker jag efter några enstaka sekunder hur ”livet” återvänder till min kropp och till mitt sinne. När jag kommer hem utarbetat från jobbet och känner mig less och tom, så behöver jag bara se hennes ansikte för att känna att något omedelbart händer inom mig. Denna händelse förbryllar mig fortfarande, då jag aldrig känt något liknande. Men jag försöker ofta beskriva och förklara denna känsla. Det är svårt, även fast det känns som att jag kommer närmare och närmare svaret. Men det som händer, sänder genast signaler om att ”det här är så rätt”. En övertygelse om något som blir ”helt” eller ”fullständigt”. Något som går runt och runt. Det som förbrukas återgår och kommer tillbaka. En evighetskänsla där inget förloras. Kroppen försöker sätta ord på ett språk som det ursprungligen inte blivit lärd att tala. Jag vet i mig själv exakt vad jag bör skriva för att förklara det, men det är som att de orden inte blivit ”uppfunna” ännu.

051403_1476187707821

På grund av detta så kan jag ”vara ensam” tillsammans med henne. Även om vi befinner oss i samma rum så kan vi båda sitta tysta, försjunkna i våra egna tankar, fundera över våra egna saker och ändå umgås, hur konstigt det än må låta. För någonstans i det dolda, farandes genom lågor från brinnande eld och ljus, cirkulerande från doften av nykokt kaffe och te, utbytande mellan klara blickar och varma leenden, dansande med lugnet och sjungandes med tystnaden. Där finns det oförklarliga, men samtidigt det enkla och det vackra.

Ovillkorlig kärlek.

Något så starkt och sällsynt, men samtidigt så obegripligt självklart.


Att ofta vara tystlåten eller fåordig i många sammanhang betyder inte att jag inte tycker om att prata. De som känner mig som bäst vet att jag säkert kan prata öronen av dem vissa gånger, om det handlar om ett ämne som är viktigt och som intresserar mig.

Jag trodde att jag var blyg tidigare, men har insett idag att det inte var hela sanningen. Jag har inte varit rädd att interagera med andra människor, jag har bara behövt en vettig anledning till att göra det.

Det är sant att jag trivs med att vara ensam, dvs jag har inga problem med det och dessutom hittar jag mycket energi, inspiration och kreativitet i min ensamhet. Men detta betyder ej att jag alltid vill vara det eller att jag inte trivs med andra. Ingen vill vara helt själv och ensam, jämt.

De som inte är introverta, utan snarare extroverta, kan nog få bilden över att man är mindre glad än dem själva. Att vara tystlåten, mer tillbakadragen och mindre socialt aktiv kan säkert sända ut de signalerna, men så är inte fallet. Glädje har inget med hur social man är eller hur många ord man kan häva ur sig under en och samma dag.

Om du som läser detta, någon gång undrat över mitt beteende eller någon annan i din närhet som visar samma typ av personlighet, så kanske den här texten har förklarat det till en viss del. Jag hoppas i alla fall det.

Att vara introvert handlar mycket om att vara ensam, även om man befinner sig bland folk. Vi har alla tankar och en inre värld, och det är där jag befinner mig för det mesta, även om jag trots allt är med i nuet. Det handlar bara om hur mycket energi jag fördelar på var sak. Detta betyder inte att jag inte bryr mig, mer att jag filtrerar bort sådant som inte nödvändigtvis tilltalar mig.

Att vara ensam betyder inte att man avskyr att vara med andra, mer att man trivs i att vara med sig själv. Att man uppskattar tystnad och söker sig till det lugna. Att i sina egna tankar kunna finna svar på många funderingar.

Att i sina drömmar kunna finna sig själv…

yos19_1476188082571

I Filosofens Tankar

————————————————————————

Jag snubblade över en text jag skrev i mitten av Juni, innan den här sidan fanns. En text jag ursprungligen lade upp på Facebook, men som jag gärna vill samla här bland mina andra texter, samt dela igen till dem som inte redan läst den.

————————————————————————

Ibland kryper bara behovet på av att få uttrycka sig, skriva, förmedla eller att skapa.

Texten nedan blev en samling av funderingar, men även en del upplevda sanningar, där jag vill lyfta fram betydelser bakom en känsla som vi alla bär på innerst inne.

Om vi leker med tanken att varje enskild individ kunde känna och utöva alla kärlekens tecken. Hur skulle då världen kunna se ut?

Kärlek är inte enbart något man delar mellan den man håller kär, sin familj eller närmaste vänner. Kärlek är en grundpelare i vårt hjärta. Den ska inte gå att rubba i än vilket avseende vi upplever våra liv. Kärlek går att finna i och till allt. Det är då den verkar i sitt fullständiga väsen. Känslan och kraften att tillhöra och samverka med livets alla mirakel, stora som små.
Lär du dig att känna tacksamhet för det som finns omkring dig. Likaså en innerlig respekt för både det som sprudlar av liv, samt det som ligger kallt och dött. Då öppnar du dörren till något mycket större än vad som finns där ute idag. Makt, pengar och status har inte då längre någon mening, då man är bortom såna barnsligheter…

Om alla kunde öppna sitt hjärta och ge av allt vad själen bär. Inget skulle längre vara omöjligt. Ingen skulle behöva känna sig ensam, annorlunda eller utfryst, då varje hand är där för att stötta, trösta och rycka upp den som någon gång fallit. Att se till sitt eget bästa skulle aldrig behövas, då alla andra finns där med stöd bakom din rygg. Problem och intriger skulle lösas. Livets gåtor och okända pussel skulle få sina svar. Svårigheter skulle bli lätta och motgångar skulle ses som lärdom och erfarenhet. Vi skulle alla känna tacksamhet och värde i vår vardag. Vi skulle se det vackra och förinta det hemska. Skönhet skulle finnas i annat än i kött och blod. Varje dag hade varit ett äventyr, en förundran och upplevelse, då dess underverk verkar just då och aldrig mer.

Livet är en fantastisk gåva. Släng inte bort det i tvister, bråk och ledsamheter. Inte heller till missnöje, avundsjuka och bitterhet. Kasta inte dess tid till tomheten på platta konstgjorda skärmar, på det samlade elände och olycka som världen får utstå. Lägg ner stress och press från all yttre påverkan. Sluta prestera över din kapacitet och stäng den förvrängda missvisande synen från dina ögon.

Se inte lyx i dyra ting, guld och rikedom. Lyx är att känna lycka, vara frisk och stark, samt att älska och att älskas. Att vara glad för det lilla och kämpa för det större. Att vara trygg och fri utan nedbrytande krav och normer.

Att känna och utöva Kärlek. Något som vi alla har tillgång till, något som vi alla bär på… om vi bara vågar känna och förstå.

Att förstå varför solen skiner. Varför vinden blåser bland träden. Varför frusna isar sjunger i kylan. Varför vattnet forsar i bäcken och varför bin svärmar runt nyutslagen hägg. Varför barn vilar i sina föräldrars famnar. Varför ett gammalt par fortfarande håller hand. Varför blommor och ljus placeras vid namnprydda stenar. Varför himlavalvet berättar om universums forna tider. Varför alla ting existerar precis som de är. Att förstå att mirakel sker dagligen, än var vi befinner oss…

Förstå att du är rester av stjärnljus och att dina förfäder är rötterna under dina fötter. Att ditt ursprung är från födelsen av allt som någonsin funnits och som kommer att fortsätta finnas. Du finns i allt och är allt med denna värld.

Älska det och allt kommer att älska dig tillbaka…

13407206_1753554244911858_5997184885171972969_n