Introvert

Sen jag var liten har jag alltid sett mig själv som en blyg person. Jag har aldrig gillat folksamlingar, att träffa nya ansikten eller vara i centrum bland andra. Jag har så länge jag kan minnas värderat att inte synas, mer än att få uppmärksamhet, vare sig den må ha varit av godo eller av ondo. Jag har hållit mig undan. Lite har jag sagt och få har nog lagt märke till mig. De som nu väl såg mig, såg mig nog som en något underlig kille.

Jag kommer ihåg vissa som frågade, deras funderingar över mitt ”konstiga” beteende.

”Varför säger du aldrig något?”
”Är du stum?”
”Har du något fel?”

Vissa med en ton av oförståelse, andra med efterföljande, hånfulla skratt.
Om jag gav något svar, kunde det vara:

”Vad ska jag säga?”
”Vad vill du höra?”
”Varför måste jag säga något?”

Då, vid de ögonblicken var svaren mer ett ”försvar”, ett slags sätt att stöta bort de som frågade. Men ändå var svaren fyllda av sanning. Jag var ärlig och menade det jag sa, trots att det fick mig att känna mig konstig efteråt. Annorlunda. Inte som alla andra…

Idag skulle jag vilja berömma den lille Johan över hans bemötande. Idag tycker jag det var kloka svar, till dumma frågor. Inte tvärtom. Jag är glad att få komma ihåg att jag valde att vara den jag faktiskt var. Jag gjorde mig inte till för att vara populär, jag hånade inte eller försökte vara rolig på någon annans bekostnad. Jag höll mig på min kant och egentligen ville jag bara bli lämnad ifred.

Under åren har denna sida förbryllat mig. Jag fortsatte att vara tystlåten och när jag väl sa något var orden få. Likaså fortsatte mina funderingar. Även om jag var den jag var så satt ändå något kvar. En fråga som dels var skapad av människor som bemötte mig på sina sätt, och som dels var skapad av min egen uppfattning.

”Var det något fel på mig?”

Jag kastade dock ofta bort den frågan, då den varje gång kändes så nedlåtande. Istället började jag acceptera och förstå mig själv. Jag lärde mig att finna mig i mitt eget sätt och beteende. Ur den förståelsen växte sig en styrka. Även om jag inte sa mycket, så märkte jag att jag var duktig på att lyssna. Jag hörde, uppmärksammade och förstod mycket i min ensamhet, mer än alla andra trodde. Min tystlåtna sida gav mig utrymmet till att lära mig saker om det mesta. Det gjorde mig mer fokuserad, mer lugn och koncentrerad, då inget störde allt som rörde sig i mitt inre.

Läran om att kunna lyssna är högst underskattad idag. Dagens samhälle skriker om uppmärksamhet, popularitet och framgång. Men av att bara lyssna till sina egna behov, gör att man missar mycket. Man förlorar chansen att förstå världen runtomkring och alla dess skapelser. För varje liten del som går att uppleva, finns där en pusselbit att hämta. Av förståelse kommer svar och därav en lösning. Likaså eliminerar man rädsla, då det okända och det nya alltid har skrämt oss människor, för där i det dolda finns saker vi kanske inte kan hantera.

För ungefär 2 år sedan snubblade jag över ordet Introvert. När jag läste dess betydelse träffades jag direkt. Varenda punkt som förklarade ordet stämde, på mig. Det var en sådan lättnad, att hitta något som relaterade till mig själv. Som att återfå en försvunnen del jag sedan länge hade förlorat. Idag förstår jag ännu mer hur jag fungerar. Att det inte var något fel på mig. Samt att jag inte är ensam. Mer och mer gör sig människor tillkänna över exakt samma ”symptom”. Likt jag själv så har många andra fått gå igenom liknande saker, blivit ställda samma dumma frågor och på egen hand fått lära sig att förstå sitt inre jag.

Idag förstår jag varför jag dräneras av andra, men får energi av att vara själv. Även om jag umgås med personer som jag älskar och trivs med, som t.ex min egen familj eller nära vänner, så är det väldigt krävande. Det har dock inget med dem att göra. Det är inget fel på dem och jag älskar dem av hela mitt hjärta. Tyvärr är det i de situationerna jag använder mina ”energidepåer” som mest. Det är då jag går på högvarv, även om det kanske inte märks. Jag behöver därefter min ensamhet för att ladda dem, för att reflektera, fundera och dagdrömma. För de som inte själva är introverta kan detta verka konstigt och vissa kan säkert även ta illa vid av en sådan här förklaring. Men det är bara så det fungerar.


Det finns dock en människa som jag inte påverkas av på samma sätt. Där andra dränerar mig på energi, så kan jag återställa mig hos henne. Hos min Jonna. Bara av att få hålla om henne, så märker jag efter några enstaka sekunder hur ”livet” återvänder till min kropp och till mitt sinne. När jag kommer hem utarbetat från jobbet och känner mig less och tom, så behöver jag bara se hennes ansikte för att känna att något omedelbart händer inom mig. Denna händelse förbryllar mig fortfarande, då jag aldrig känt något liknande. Men jag försöker ofta beskriva och förklara denna känsla. Det är svårt, även fast det känns som att jag kommer närmare och närmare svaret. Men det som händer, sänder genast signaler om att ”det här är så rätt”. En övertygelse om något som blir ”helt” eller ”fullständigt”. Något som går runt och runt. Det som förbrukas återgår och kommer tillbaka. En evighetskänsla där inget förloras. Kroppen försöker sätta ord på ett språk som det ursprungligen inte blivit lärd att tala. Jag vet i mig själv exakt vad jag bör skriva för att förklara det, men det är som att de orden inte blivit ”uppfunna” ännu.

051403_1476187707821

På grund av detta så kan jag ”vara ensam” tillsammans med henne. Även om vi befinner oss i samma rum så kan vi båda sitta tysta, försjunkna i våra egna tankar, fundera över våra egna saker och ändå umgås, hur konstigt det än må låta. För någonstans i det dolda, farandes genom lågor från brinnande eld och ljus, cirkulerande från doften av nykokt kaffe och te, utbytande mellan klara blickar och varma leenden, dansande med lugnet och sjungandes med tystnaden. Där finns det oförklarliga, men samtidigt det enkla och det vackra.

Ovillkorlig kärlek.

Något så starkt och sällsynt, men samtidigt så obegripligt självklart.


Att ofta vara tystlåten eller fåordig i många sammanhang betyder inte att jag inte tycker om att prata. De som känner mig som bäst vet att jag säkert kan prata öronen av dem vissa gånger, om det handlar om ett ämne som är viktigt och som intresserar mig.

Jag trodde att jag var blyg tidigare, men har insett idag att det inte var hela sanningen. Jag har inte varit rädd att interagera med andra människor, jag har bara behövt en vettig anledning till att göra det.

Det är sant att jag trivs med att vara ensam, dvs jag har inga problem med det och dessutom hittar jag mycket energi, inspiration och kreativitet i min ensamhet. Men detta betyder ej att jag alltid vill vara det eller att jag inte trivs med andra. Ingen vill vara helt själv och ensam, jämt.

De som inte är introverta, utan snarare extroverta, kan nog få bilden över att man är mindre glad än dem själva. Att vara tystlåten, mer tillbakadragen och mindre socialt aktiv kan säkert sända ut de signalerna, men så är inte fallet. Glädje har inget med hur social man är eller hur många ord man kan häva ur sig under en och samma dag.

Om du som läser detta, någon gång undrat över mitt beteende eller någon annan i din närhet som visar samma typ av personlighet, så kanske den här texten har förklarat det till en viss del. Jag hoppas i alla fall det.

Att vara introvert handlar mycket om att vara ensam, även om man befinner sig bland folk. Vi har alla tankar och en inre värld, och det är där jag befinner mig för det mesta, även om jag trots allt är med i nuet. Det handlar bara om hur mycket energi jag fördelar på var sak. Detta betyder inte att jag inte bryr mig, mer att jag filtrerar bort sådant som inte nödvändigtvis tilltalar mig.

Att vara ensam betyder inte att man avskyr att vara med andra, mer att man trivs i att vara med sig själv. Att man uppskattar tystnad och söker sig till det lugna. Att i sina egna tankar kunna finna svar på många funderingar.

Att i sina drömmar kunna finna sig själv…

yos19_1476188082571

13 reaktioner på ”Introvert

  1. Oj. Det där var bra skrivet och beskrivet. Känner igen mig själv som ung i det du säger. Nu som äldre har jag fått problem med detta då många vill anklaga för att jag är asocial så där som du fått höra. Tyvärr har det inte stannat vid frågor till mig utan glåpord och annat har haglat och jag har blivit kallad både det ena och det andra. Trots detta har jag inte gått i försvarsställning utåt, utan i stället försökt att förklara för mig själv varför dessa andra beter sig som de gör. Det har även utvidgat sig till att jag hela tiden söker orsaker till varför världen är som den är.

    Numera kallar jag mig Orsaksfilosof.

    Gilla

    • Tråkigt att höra, men låt inte andras reaktioner och agerande ändra på den du är. Stå på dig och känn dig stolt över din egen person. Vad alla andra säger visar bara att det är dem det är fel på. Deras problem sitter i dem själva, inte i dig.

      Gilla

  2. TACK♥ Johan…För dina fina rader. Så fint att läsa det du skriver.
    Du anar inte, att vartenda ord kunde varit skrivet om mig och hela mitt liv.
    Precis samma känslor, samma tankar om tystnaden, och det stora behovet av ensamhet.
    Jag har inte hört några negativa kommentarer om mitt tysta, lyssnande väsen.
    Men inom mig har det varit en livslång kamp, med hur jag ska klara av situationen,
    med mycket folk som sitter och pratar och skrattar och umgås med varandra.

    Mina tankar går oftare djupare än de andras, som sitter och pratar, och jag
    får ibland känslan av att tystnaden skrämmer många….som ett tomrum som måste fyllas med något,
    Vad som helst. Bara något hörs och syns…

    För mig är tystnaden, som att andas, som att bli hel igen.
    Därför är naturen min bästa vän.
    Där är jag hemma och älskad för den jag är.
    Där sjunger Själen… utan ord♥.

    Tack för Dina och Jonnas fina ord och vackra bilder♥
    Kram tillbaka♥

    Gilla

    • Trots din kamp Maria, så njuter jag av din förklaring, för jag känner igen det så väl. Har tänkt exakt samma tankar själv, om just att tystnaden och lugnet skrämmer många. Nästan som att de tycker att de slösar bort sitt liv, om de inte säger och gör saker hela tiden. Men mitt i allt som de ”hinner med” så missar de att lära känna sig själva. För endast i tystnaden, i friden och lugnet kan man höra sina egna, djupaste tankar. De som berättar vem man är innerst inne.
      Tack för all känsla du förmedlar i dina ord.

      Gilla

  3. Så fint du skriver Johan – är glad att jag hittade din sida. Men gladast är jag nog över att du ‘hittade’ Jonna – det värmer mitt hjärta.

    Gilla

  4. Sjukt spot on! Jag är precis likadan, och har inte förrän senaste åren förstått att jag är en av de introverta. Jag brukar beskriva det för andra att för mig är sociala aktiviteter ungefär som fridykning. Det är kul och spännande(för jag verkar väldigt oblyg och social utåt) men man måste upp oftare för luft annars drunknar man. Jag kan behöva en hel dag där jag är helt, helt ensam emellanåt bara för att bli återställd. Måste planera sociala aktiviteter noggrannare och kan t. ex sällan delta i spontana aktiviteter om jag inte kunnat ladda inför det ett par dagar innan.

    Så fint att du kan ladda upp med Jonna! Jag har turen att ha en pojkvän som är likadan. Vi är ofta försjunkna i egna grejer trots att vi befinner oss i samma rum. Kravlöst, ingen av oss känner press att underhålla den andra. Sånt extremt sällsynt i vanliga fall!

    P.s Grattis till ett år!!

    Gilla

  5. Dina ord träffar hjärtat än en gång. Vilken rikedom att höra att vi är fler som känner på samma vis. Inom oss finns svaren, kunskapen och visdomen. Inom oss finns styrkan, glädjen och kärleken. Den egna stunden är värdefull och att dessutom få dela den tillsammans med sin älskade det är guld värt! Vi får vara lyckliga som får dela livets alla stunder med vår stora kärlek ❤️ Livet blir så mycket roligare tillsammans! Allt gott till er!

    Gilla

    • Glädjer även mig att se hur likasinnade hör av sig och uppskattar och ger stöd åt det man försöker beskriva.
      Ja… en delad sorg till dem som aldrig hittar ”den andra” att dela livet med. Sådan lycka trodde jag aldrig att man kunde bära på.

      Gilla

  6. Vilken fin beskrivning av hur vi introverta fungerar… Jag tror att det handlar mycket om att hamna bland rätt människor för att må bra… Älskar att kunna sitta tyst och njuta av stunden, eller prata om djupa ämnen med andra introverta, samtidigt som jag känner mig väldigt fel och konstig när jag blir pressad att försöka passa in bland extroverta.. Samtidigt kan jag uppskatta att vara bland extroverta om dom accepterar och tycker om mig för den jag är : ) följer Jonnas blogg och tycker att ni verkar ha hittat en bra balans att vara tillsamman och samtidigt ge varandra egen tid..

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s